Vad är dealen med matkötanterna?

En av livets stora frågor tog för några dagar sedan återigen fäste i mitt bittra, hatiska sinne. Jag stod i kassakön på en godtycklig livsmedelsbutik och väntade glatt (haha) på min tur.

Oftast kan man välja mellan fler än en kö, och helt enligt vad min käre vän Murphy förutspådde så kommer den kö jag väljer alltid ta absolut längst tid och innehålla absolut flest jobbiga människor.

Nu finns dessa människor såklart i lite olika magnitud, men då och då stöter man på någon som är så fantastiskt irriterande att man inte vet var man ska ta vägen. Om man dessutom som jag ofta har en buss att passa strax efteråt gör det inte saken bättre.

I vilket fall som helst, senast detta utspelade sig var det en tant (vill inte generalisera, men äldre damer är överrepresenterade i just denna statistik) som hade gett sig ut med portmonnän för att köpa diverse konstiga grönsaker i påsar.

Vilket leder till det första problemet, där kassörskan för varje vara som rullar förbi måste bläddra frenetiskt i den heliga grönsaksdatabasen för att finna rätt kilopris.

Så långt helt okej för min del, men förr eller senare kommer man till betalningsskedet. Det är där magin inträffar. Tanten har ju inte precis ett VISA-kort eller motsvarande som oss vanliga dödliga, och sysslar inte heller med nymodigheter såsom hundralappar eller högre sedelvalörer. Istället har hon för att vara extra smidig växlat in alla sina pengar mot enkronor, och strategiskt placerat dessa inte bara i sin pengabörs utan även i tolv olika fickor.

Till slut, äntligen, har hon fått upp sina 178.90 på disken, och omgivningen fylls av en gnutta hopp. Men vad är detta? Tant glömde ju nästan av att hon medtagit en hela jävla kruka full av rabattkuponger och medlemskort, varav hälften gick ut förra veckan. Det krävs ett stort antal om och men, inklusive telefonsamtal till affärens rabattkupongsexpert, innan den stackars kassörskan lyckas lösa situationen.

Någonstans här börjar det reda ut sig, tant försöker dra ut på tiden lite extra genom att börja konversera i slow motion, men inser ganska omgående att kassörskan faktiskt har ett jobb att sköta också. Med ena näven knuten i fickan får jag till sist slänga upp mina stackars pryttlar på bandet, säga hej, slå koden till mitt kort och packa ner varorna i påsen. Sedan får jag stå och frysa ihjäl en stund i väntan på den senare bussen.

Nedan finner ni en bifogad lathund för smidigt och optimalt kassakö-förfarande. All rights reserved, osv.

1. Placera dig längst bak i valfri kö, på behörigt avstånd från framförvarande person.
2. När föregående köpare lastat upp alla sina livsmedel, se till att en "nästa kund"-kloss finns upplagd, och placera därefter dina varor på bandet.
3. Fejka ett leende och nicka instämmande till kassören/kassörskan.
4. Betala, med någorlunda jämna kontanter, eller allra helst med ett kort som du kan koden till och som inte är övertrasserat.
5. Packa varorna i en eller flera påsar.
6. Stick.

För att vara någorlunda politiskt korrekt kan tilläggas att jag förstår att det inte är lätt att bli gammal. Det är dock inte så jävla lätt att vara bitter heller, så tänk på det.