Hjärtskärvorna rispar taktlöst mot varandra, allt hastigare, när jag sammanbitet plågar min kropp i höstnatten. Jag trotsar den annalkande infarkten och snubblar vidare mot mörkret. Mot ingenting.
En gestalt sveper förbi i dubbla hastigheten och självförtroendet slår mot asfalten likt en matkasse med brustna handtag. Vem var det? Var det en annan löpare? Var det kanske Döden? Han verkar vara i bra form för att ha hängt med såpass länge.
Tur jag springer utan reflexer, så att han inte såg mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar